topp
Jag undrade hur världen såg ut för dem som är helt färgblinda. Tänk om de tycker att vi är träbockar som låter oss vilseledas av triviala och ovidkommande synintryck och inte är tillräckligt uppmärksamma på den visuella kvintessensen i tillvaron? Mitt perspektiv på tillvaron är förändrat nu när jag har sett ett helt samhälle fullt av akromatoper.
Det finns subjektiva ackord, i vilka mängd- mässigt en färg dominerar, alltså klanger som betonas av rött, blått, grönt eller violett. Detta gör att vi kan våga påstå, att vissa människor betraktar världen ur en röd, gul eller blå synvinkel. Han betraktar allt genom färgade glasögon och tänker och handlar på motsvarande sätt ensidigt.
Sometime one summer during the early 1990s, I was invited to a party. The host was an Anglo-American art collector, and the party was in the collector’s house, which was in a city at the southern end of a northern European country. First impressions on arrival at this house: It was big (but then so were the other houses around it, so it didn’t appear that big). It was the kind of area where only small and shabby things look strange or out of place (like the solitary drunk I saw wrapped in an old yellowish-green overcoat)
At first the inside looked endless. Endless like an egg must look from inside, endless because seamless, continuous, empty, uninterrupted.
There is a kind of white that is more than white, and this was that kind of white. The kind of white that repels everything that is inferior to it, and that is almost everything. This was that kind of white. There is a kind of white that is not crated by bleach but is bleach itself.
This world was entirely purged of colour. All the walls, ceilings, floors and fittings were white, all the furniture was black and all the works of art grey.
Att just grönt uteslöts ur huvudfärgernas krets kanske inte enbart berodde på det heliga femtalet; det har också förklarats med ett mindre positivt drag i den mansdominerade kinesiska kulturen. Grönt är kvinnans färg, därför är den oren och av lägre rang!
Passivitet är den mest utmärkande egenskapen hos det absolut gröna, varvid denna egenskap parfymeras med ett slags fetma eller självbelåtenhet. Grönt är som en tjock, mycket frisk, orörligt liggande ko som idisslande betraktar världen med enfaldiga slöa ögon.
Är denna inställning till grönt modernistisk eller har den med tillgången på växtlighet att göra?
Liksom det finns endast en sanning, så finns det endast en gul färg.
Den omedelbara åsynen av gult oroar människan. Färgen ansätter henne, hetsar upp henne – den är yttringen av en våldsamhet som fräckt, påfluget, riktas mot hennes nerver. Gult är den utpräglat jordiska färgen. Gult kan aldrig ges något större djup. Liknad vid ett mänskligt sinnestillstånd är den vansinnet uttryck i färg. Drivs den genom blått åt det kalla hållet är den vansinnet uttryck i färg – men inte melankolin eller hypokondrin utan raserianfallet, det blinda vanvettet, ursinnet.
Den på så sätt sjuke överfaller vem som helst, han vill slå sönder allt han får syn på. Hans fysiska krafter ödslas åt alla håll, meningslöst, okontrollerat, tills all kraft förbrukats.
