I det inre var allt uppbyggt av små kvadratiska prismaglas: kupolen, väggarna, golven, trapporna. I övervåningen hängde en druvklase av mångfärgade lampor som ett ensamt gnistrande smycke under kupolens mitt. Rakt under denna öppnade sig ett cirkelrunt hål, som sände en ljusstråle ner mot en likaledes cirkulär bassäng i undervåningen. Bassängens vatten, som skimrade av Ijusreflexer och färgade glasbitar, rann över kanten och vidare i avsatser mot utgången på paviljongens baksida. I detta "kaskadrum" var tak, väggar och golv beklädda med färgat glas och ett dolt kalejdoskop projicerade ett lysande färgspel på en stor mattskiva i en violett nisch. "Glashuset tjänar inget annat syfte än att vara vackert" förklarade Taut utan omsvep. Bild och text från Planerarnas århundrade, Olle Svedberg.
		På en fris runt byggnaden hade han bestämt att dikter av Paul Scheebart som var skrivna speciellt för ändamålet skulle visas.
				Glasindustrins paviljong, Werkbundutställningen i Köln, 1914.