Publikation ( )
 

 
Home
Publikation(1-90...)
Publikation(pages)
Art organizations
Art and space
book x 3
Contact us
 
möten och metoden - Päronskogen


Annelie Nilsson (AN)
Jag vet inte så mycket om ert arbete på Päronskogens vårdboende. Jag har hört att ni genomförde ett teckningsprojekt, att ni arbetade med porträtt.

Marianne Andersson (MA) och Anna Bokström (AB)
Vi startade inte med den intentionen, det växte fram då vi var där. Den ursprungliga idén  kom från vårt intresse av äldre människors berättelser och historier. Intresset för det delade vi med  Anna Wessman och Lisbeth Grägg och tillsammans med dem arbetade vi fram möjliga arbetshypoteser, att samla in berättelser om de boendes och personalens mödrar och sedan göra serier av det materialet.

Det var sagt på Skissutbildningen att man skulle närma sig arbetsplatsen öppet. Men det var samtidigt ett stöd att berätta något man skulle göra, det kunde göra personalen trygga. Personalen blev lite lättade när de förstod att det rörde sig om de boende, att vi inte skulle ‘mixtra’ med personalen.    

Men det visade sig inte vara så lätt att arbeta med människors minne. Det tar tid att få förtroende hos de boende, det tar tid att väcka förtroende hos de som är så pass friska att de kan förmedla sig. Några var generellt misstänktsamma mot konstnärer. De har sett konstiga installationer av konstnärer på konsthallar, någon kommenterade att vi konstnärer fick pengar av staten för att göra skit, vem finansierar oss? Det skulle  ta ett bra tag att jobba upp ett förtroende.

För dem som är dementa är det genant att inte komma ihåg. Man glömmer ju inte enbart det näraliggande utan även sin historia. Det blir plågsamt för dem att inte komma ihåg. Man måste vara försiktig. Det var många som inte skulle kunna säga ja eller nej till att vi fick använda deras historia. Det skulle vara ett jätteutnyttjande att använda berättelser utan att kunna få ett godkännande.

MA
Vi insåg ganska snart att det skulle vara svårt att fortsätta med vår ursprungliga idé. Det blev lite trevande från början. Vi började ta med oss block för att teckna och en digitalkamera för att dokumentera. Så hade vi något konkret att göra. Det var svårt att komma igång. Tecknandet blev lite av ”Sesam – Öppna dig!”  Då vi började teckna så förstod personalen och de boende vad vi gjorde där. Vi blev inte så skumma längre. Vi blev tydliga som konstnärer i deras ögon.  Det fanns något konkret att prata om. ‘Nej det där är inte likt mig, det är likt henne’, det funkade över all förväntan. Vi tyckte det var roligt Vi var inte så skarpa med våra teckningar i början, inte nu heller... Vi blev utsatta själva. Vi gjorde bort oss mycket, vi kunde skratta tillsammans med dem åt teckningarna. Det blev jämnare. Det är en jätteviktig dimension. Att vi inte kommer in från oben.


MA

Någon sa att då jag var på Teneriffa så såg jag en tecknare som verkligen kunde teckna porträtt. Vi valde att inte diskutera om det utan tänkte att det kanske fick framgå efter hand att i våra teckningar fanns andra saker som inte fanns i teckningen som personen sett på Teneriffa. Att man kan teckna på flera sätt. Tafattheten, risken för att misslyckas, utsattheten, den är ju där, precis som när man möter en annan människa.

AB
Jag var så nervös, igår då jag skulle teckna en i personalen. Hon var lite besvärad av att bli betraktad, men jag upplevde att jag var mest betraktad eftersom jag skulle prestera något. Jag blev nervös, jag fibblade med mina papper. Flera uttryckte ‘får vi se, får vi se?’. Sådana situationer kunde uppstå. Ibland var det väldigt enkelt och lätt och trevligt, vi skrattade. Ibland kunde man känna sig lite utsatt. 



Efter ett tag bestämde sig konstnärerna för att teckna av alla som befann sig på Päronskogens vårdboende, vårdpersonal, vårdtagarna, anhöriga, vaktmästaren och sektionscheferna.
 


AN
Skulle de sitta stilla då ni tecknade av dem? Eller kunde de fortsätta med sina sysslor?

MA
De fick prata, de behövde inte sitta stilla. Vi fick öva oss i att bli snabba med vårt tecknande.

AB
Jag har nästan inte tagit en enda bild. (Anna arbetar med fotografi) Men du Marianne har tagit en del fotografier. Vi lämnade ett fotoalbum med bilder därifrån till en  avdelning och håller på och sätter samman ett till en annan avdelning som vi snart skall lämna där. Det är de två avdelningar vi varit mest på pga att cheferna tänkte sig det till en början att det skulle funka bäst till vårt preliminära berättelseprojekt. Men med teckningsprojektet fungerade det precis lika bra på de andra avdelningarna. Men det blev så att vi fick mest dokumentationsbilder från de första avdelningarna, ett slags ”snap-shots” bara, från vår tid där. Men samtidigt blir de fotona också någon form av bekräftelse på vad vi sett. Ett perspektiv från annat håll.



Image




































































Image



 




Get a Free PDF Reader

Get Firefox

Loading