Publikation ( )
 

 
Home
Publikation(1-90...)
Publikation(pages)
Art organizations
Art and space
book x 3
Contact us
 
rum och möten - Päronskogen III

AN
Hade ni ett eget rum?

MA
Nej. Vi kunde gå upp och sätta oss i personalutrymmena när vi inte var i de gemensamma dagrummen nere på avdelningarna.

AN
Arbetade ni utomhus också. Det var en speciell inriktning på vårdboendet, inte sant.

MA
Jo det som de skulle ‘locka kunder’ med vid starten var att det skulle vara “utevistelse” men vi tänkte inte särskilt på det, även om personalen ofta tog ut de boende. Det ligger vackert, en park  man lätt kan gå ut i, det finns en  stor altan. Vi hjälpte till lite, du Anna, var med på konsthallen.

AN
Kände ni att ni ibland blev lite vårdpersonal också?

AB och MA
Vid väldigt få tillfällen har det varit så, inte alls så det har stört. Det hade ju kunnat bli så, men det blev inte så. Det var en enorm tillgång att vara två. Flera gånger då man var där själv var det lätt att halka in i det ‘att vara tillhands’, man själv ville göra sig till personal, för att man känner sig obekvämare när man är där ensam. Vi har försökt att vara där tillsammans.

AB
De enstaka tillfällena då jag var själv  visste jag ibland inte vad jag skulle säga eller ta vägen. Jag blev helt tråkig.

AN
Upplevde ni er som någon slags aktivieringspersonal? Många av aktiveringsbiträden har avskedats sista tiden åtminstonde i Fosie som jag känner till.  

MA
Vi har inte sett några aktiveringsbiträden på Päronskogen. Där fanns en datorkonsult som också fyllde en social funktion för de boende, då hon inte jobbade med datorundervisning. Den ordinarie personalen håller i de sociala aktiviteterna, som läsgrupp, utställningsbesök, utflykter med mera. 

Vi har förstått på Sören (forskaren) att personalen har kunnat göra ‘annat’ (gå runt att fixa det där fysiska praktiska och ringa det där samtalet som behövs ringas, eller hjälpa någon som behöver hjälp på ett rum, att släppa dagrummet en stund) då vi är där, då vi har suttit och pratat med de boende som har valt att sitta i dagrummet. Det känns inte alls som de tryckt in oss i den rollen.
En av de roligaste stunderna har varit då vi har suttit tillsammans, i klunga, de boende, personalen och vi. Alla har pratat om olikartade saker. Gränserna har upphävts. Vi har pratat, vi har tecknat. var man kommer ifrån, var släkten kommer ifrån. Det har varit glimrande tillfällen.

AB
Det har varit skönt att inte ha behövt ta ansvaret för hela samtalet. Man har kunnat säga något då och då och sedan koncentrerat sig på tecknandet. Man är med men har kunnat vara lite i periferin också. Man kan glida fram och tillbaka.


Beskrivning i efterhand av AN om intentionen bakom frågan angående om konstnärerna kände sig som extrapersonal:

Aktivitetsbiträdena (som nu är avskedade åtminstone i Fosie) samtalade med de boende och organiserade olika aktiviteter som sång, minnesträning och utflykter. Den som vårdar ska nu också ta ansvar för samtalet och aktiviteter. Men då aktivitetsbiträdena försvinner blir han/hon inte ersatt av en undersköterska eller annan personal.

Ett jättestort centralt arbete görs för att förbereda ideella krafter (patientorganisationer, röda korset, anhörigföreningar etc) att finnas som resurser inom vård- och omsorg.

Jag är övertygad att det behövs mer personresurser på ett äldreboende. Lite desperat att nämna säkerhet som ett argument. Integritetskravet att alla ska ha ett eget rum gör att det är relativt stora ytor som inte är överblickbara. Det är inte lätt att ha uppsikt om man endast är en eller två personal på hela avdelningen, vilket är ganska vanligt bemanning under kvällar, nätter och helger. Nu tänker jag framför allt på avdelningar med personer som är drabbade av demenssjukdomar. Ett stort problem är att demenssjuka är ensamma i tex dagrum på vårdboende. De har personliga larm de kan trycka på, men alla kan inte använda dessa larm. Det är vanligt med fallolyckor och om det hade funnits fler personer tillgängliga hade man kunnat förhindra flertalet.

Det är här jag tror att ni också var jätteviktiga. Att ni fanns tillgängliga och såg. Kanske någon blev mindre orolig och att ni på så sätt förhindrade någon vårdtagare från att stappla omkring på egen hand.  

___________


MA
Vi har samlat en del mikroberättelser, små berättelser, som framkommit under tecknandet. Vi ska använda det då vi går vidare med vårt arbete. Anonymisera berättelserna, använda andra berättarröster. Vi skulle vilja jobba med animeringar tillsammans med ljud. Vi ska under nästa år ha en utställning på Konstfrämjandet där vi hoppas kunna visa det. 


MA
I oktober ska vi göra en utställning i foajen på Päronskogen. Personalen har dragit igång ett måleriprojekt tillsammans med de boende. Det är helt deras eget initiativ. De säger att vi har inspirerat dem,det är kul. Det ska bli en stor utställning, det blir vernissage, med anhöriga. Ett urval av våra teckningar ska hänga i mellanrummet mellan avdelningarna och på avdelningarna bildband med alla representerade. På avdelningarna ska de boendes och personalens målningar hänga.

AB
Till utställningen på Konstfrämjandet kommer vi att jobba med animering av teckningarna med ljudspår från inspelat material.

MA
Vi har en preliminär tanke om att våra barn ska spela in rösterna. Då blir det avidentifierat. Samtidigt blir det också en ny dimension då man byter åldersgrupp.

AB
Det allmängiltiga kommer fram. Många av de dementa lever mycket i barndomen.

MA
Man grundar ju den man blir i barndomen, som kanske kommer till starkare uttryck då man blir gammal. Vad är det som händer däremellan? Vad är det som händer mellan barndom och ålderdom?  Man är den samma hela vägen. Det är vi som är där nu också, det är viktigt att komma ihåg både för oss och för personalen. Att man fattar det.

AB
Ofta är det så med de dementa, så som jag upplevde det. De verkar komma ihåg då de var små men sen har de glömt mycket av vuxenåldern och sen är de där. Så det är de här två punkterna som är viktigast. (För länge sedan och nu.) Mycket däremellan har fallit i glömska. Det blir intressant på något sätt.

AN
Är det demensavdelningar på Päronskogen.

AB
Inte enbart. Så detta gäller inte alla på Päronskogen. Men i vissa fall kan det vara så.

MA
Ja, att man kommer så nära livscykeln. I en mening blir det  en slags palliativ verksamhet som bedrivs på Päronskogen. När man kommer dit är man ofta ganska dålig, det är i alla fall defenitivt ens sista bostad. Och det handlar ju mycket om att göra denna sista tid till en så bra tid som möjligt. Man hamnar jättenära starten i livet också då. Man kommer nära de existensiella frågorna. Man funderar mycket över sin egen död och åldrande, över människor i ens närhet som har dött och över ens barn, hur de ska få det i livet och då de blir gamla. Hela livet blir så närvarande på slutet. Man blir väldigt, väldigt känslomässigt berörd. Det har varit ett väldigt stöd att vara två. Man kan inte hålla sig på distans.

En sak som vi har tyckt varit positivt med vår metod, med tecknandet det har varit att vi inte har känt att vi har velat skaka om eller röra upp där. Vi har talat väldigt mycket om det på vår utbildning inom skiss, att konstnären kommer in som en joker eller trixter.

AN
Jaha man säger joker och trixter om konstnären…

MA
Vi talade om det på vår utbildning inom skiss, att konstnären kommer in som en joker eller trixter. Men det känns ju inte speciellt befogat på ett sådant ställe som Päronskogen. Många människor är redan omskakade på grund av att de har förlorat minnet eller att de har stora fysiska problem så de behöver ju snarare motsatsen, bli stärkta och bekräftade på vem dom är.



Image
 




Get a Free PDF Reader

Get Firefox

Loading