|
Susann Rönnertz och Charlotte Walentin |
Den svarta boken • linjelagren • är ett samarbete mellan Charlotte Walentin och Susann Rönnertz, konstnärer, bosatta i Malmö. Två bildserier som skiljer sig i tillvägagångssätt och innehåll, men med gemensamma beröringspunkter som tusch på papper och transformation. Följande skribenter bjöds in att fritt förhålla sig till varsin bild; Leif Holmstrand, Boel Gerell, Hanna Nordenhök, Pär Thörn, Per Engström, Kristina Lundblad, Hannu Sarenström och Fred Andersson. Redaktör Yrr Jónasdóttir.
Förord
Charlotte Walentin sitter hemma framför TV:n med en tunn
svart tuschpenna i handen, framför sig har hon ett papper i ungefär
samma storlek som TV-skärmen. Samtidigt som hon tittar på filmen
tecknar hon det hon ser, en bild i ständig rörelse. Ibland urskiljer vi
något som kan vara figurer och miljöer. Hur bilden formas beror på
kamerarörelser, rytm, klipp, filmens längd och konstnärens närvaro. Det
är en högst personlig tolkning av en berättelse där tid och rum har
reducerats till en färg och en begränsad tvådimensionell yta. Först var
det långfilmer sen blev det TV-serier, hela säsonger. Mycket svärta i
teckningen betyder många händelser, som utspelar sig över en lång tid.
Det är ett maniskt tålmodigt tecknande. Hon hinner knappt låta pennan
röra vid pappret innan bilden har förändrats och en ny bild tar över.
Tunna svarta streck brer ut sig som ett myller över den vita ytan.
Filmen tar slut, pennan läggs åt sidan.
Samtidigt i en annan del av staden.
Susann
Rönnertz står i ateljén; framför henne finns ett vitt papper och några
väl utvalda växter som hon med omsorg har plockat. Det är vanligt
förekommande växter i såväl den svenska naturen som i stadsmiljön. Alla
är giftiga och har använts inom trolldom och medicinering. Processen är
rituell. Långa promenader fulla av tankar och intryck. Sökande efter
magiska platser och plockande av växter. Långsamt och reflekterande. I
ateljén: koncentration, hon tar en växt och likt en pensel doppas den i
flytande tusch. Växten suger åt sig den svarta färgen. Med full kraft
piskas tuschet in i pappret. Växtdelar flyger åt alla håll och lämnar
avtryck på pappret. Tuschet får inte torka innan bilden är klar. Det är
fart och energi likt en explosion i universum.
Svart tusch på
vitt papper som bildar ett abstrakt mönster. Titlarna är konkreta, de
berättar precis vilken film som tecknats eller vilken växt som använts.
Så långt är Rönnertz och Walentins bilder lika. Men utseende, innehåll
och metod är vitt skilda. Fast i båda fallen finns det en
transformation från något som existerar och via konstnärens hand
förvandlas till svärta på det vita pappret. Tid och process är lika
viktigt som titlarna.
Vi var lite nyfikna.
Vad väcker
dessa abstrakta bilder för associationer och frågeställningar? Är det
bilden eller titeln som sätter igång processen? Vi bad några skribenter
att välja en teckning och skriva om den. Formen lämnades fri. Den enda
regeln de fick att förhålla sig till var längden på texten. Vi ville
höra olika röster och formuleringar av tankar och idéer. Därför valde
vi skribenter med olika profession och bakgrund. Här hörs akademiker,
konstkritiker, författare, poeter och konstnärer – med intresset för
konst som gemensam nämnare.
Det är många spännande ingångar från vitt skilda håll till Rönnertz och Walentins teckningar.
Ýrr Jónasdóttir |
